Jag åker dit- om och om igen

- Där satte dom dit dig va? säger Terry om flinar. 

Jag kan inte annat än att skratta och erkänna.

-Ja där satte dom dit mig!

Det är inte första gången jag åker dit. Det är inte första gången jag känner deras humor och skrattar. Men det är första gången jag får det bekräftat, att dom faktiskt jobbar såhär med mig. Genom humor. Dom fnittrar när jag blir irriterad och svär, och då är det svårt för mig att hålla mig för skratt.

Jag skrattar och skrattar och skrattar. Jag ser andevärldens humor. Jag ser deras sätt att sätta dit mig. För det är så det är. Jag ser andevärldens humor när dom sätter dit mig. Dom står bakom mig och fnittrar. Det smittar av sig, det där fnittret, och jag skrattar med dom. Vilka dom nu är. Det är inte så relevant längre, vilken guide som är på plats och sätter dit mig. Det som är relevant är skrattet, humorn och medvetenheten om deras närvaro. Dom hör mig. Dom ser mig. Dom känner mig. Dom vet vad jag behöver och när. Dom ger mig alternativ att utvecklas. Tvingar aldrig. Ger bara alternativ.

När det är min tur är jag knappt nervös. Jag går upp på scenen, väljer ett föremål och vänder mig mot min klass. Jag litar på dom. Jag är helt trygg med dessa människor. Jag kan det här. Min intuition är god. Jag får prata så snabbt jag vill. Pausa när jag behöver. Vara tyst och känna efter när jag fastnar. Och jag trivs där. Jag trivs så jävla bra just där. Och jag får höra att jag har en bra röst.

Idag ska jag hålla tal för min andra klass. Det känns inte alls trivsamt och tryggt. Jag undrar vad sjutton jag håller på med? Vad gör jag egentligen i det forumet? Jag vet inte. Men jag fortsätter ändå, för någonstans inom mig så känner jag att jag behöver göra det. Hålla dessa förbannade tal. Kliva upp inför personer jag inte litar på, inte känner, och bara träffar under talövningarna. Det är det läskigaste jag vet just nu! Men det gör också att jag kan se skillnaden. Skillnaden mellan att vara trygg och otrygg. Skillnaden mellan människor som stöttar mig, och människor som lyssnar för att studera mitt sätt att tala. Skillnaden mellan att säga det spontana- och det inövade. Det är skillnad. Stor skillnad.

Hur tar jag med mig tryggheten in i tal-klassrummet? Jag har en bra röst. Jag är inte en dålig skribent. Jag är bara skitnervös, livrädd, blyg och introvert. Det är alla saker som går att jobba på och med. Det finns för och nackdelar med alla 4. Att vara nervös kan hålla en alert. Att vara livrädd kan göra att man inte tar några dumdristiga beslut. Blygheten kan ge en mild stämma. Och det introverta gör i varje fall mig eftertänksam. Men hur ska jag göra dessa 4 till mina fördelar i tal-klassrummet? Jag har ingen aning. Men jag behöver lura min hjärna lite. Eller ganska mycket faktiskt. Meditera gjorde mig mer medveten om kamraternas känslor, det var ett mindre misslyckat experiment. Att sänka min standard gjorde mig bara besviken på mig själv. Idag ska jag prova att ändra på en regel/mening. "Jag blir nervös när jag håller tal" ska jag ändra till "Jag blir bara nervös när någon visar k**en under mitt tal". Jag vet inte om det funkar, men det får mig att skratta och våga vara mer mig själv, i huvudet i varje fall!

Jag kommer antagligen åka dit på något. Jag ser andevärldens humor. Jag ser deras sätt att sätta dit mig. För det är så det är. Jag ser andevärldens humor när dom sätter dit mig. Dom står bakom mig och fnittrar. Och jag skrattar med dom.