Jag skrev inget kontrakt med Rädslan

11.06.2020

Men herre gud! Vad gör jag? Jag sitter i bilen. Jag har dragit på mig mössan, och kastat mig i bilen. Jag har lyckats lura mig själv på något vis. Nu sitter jag i bilen och kör. Jag är halvvägs till affären när jag inser vad jag gör. Vart jag är på väg. Jag tror inte jag har kört bil på ett år. Det här låter ju rent av livsfarligt när jag skriver om det. Det var det kanske. Men det var också nyttigt. En ny upptäckt. Jag har körkort, så en gång i tiden blev jag godkänd att köra bil. Men nu går jag händelserna i förväg. Det började med en meditation. Det börjar under veckan när jag är helt ensam hemma.

Jag trodde inte att jag kunde slappna av när jag mediterade. Jag hade kvar mina tankar, samtidigt gick jag väldigt djupt. Ibland blir det så. Jag är medveten på två (eller flera, vad vet jag?) olika plan samtidigt. Jag minns inte riktigt resan till berget, men jag kände mig stressad och rädd. När händerna kom och lyfte mig kände jag hur mina armar blev tunga som bly. Jag kände mig fasthållen. Jag är inte säker på vad som hände, men jag kände mig rädd och det dök upp en svart figur flera gånger. Den här svarta figuren skulle jag nog beskriva som en demon, eller liten djävul om du så vill. Han stod där med pennan redo, kontraktet utrullat. Varje gång han kom behövde jag öppna mina ögon för att kunna känna att jag hade kontroll och att jag var kvar i verkligheten. Jag var livrädd. Varje gång han ploppade upp som gubben i lådan, så tjatade han på mig att jag skulle skriva på. Men jag ville inte. Jag vill inte. Han försökte lura mig på alla sätt han kom på, och vid ett tillfälle höll jag i pennan. Men nej. Jag skrev inte på. Jag vägrade.

Jag är lättad och tacksam när meditationen är slut och jag får återvända till livet och mitt hem, till endast en medvetandenivå.

Dagen efter mediterar jag igen. Den här gången får jag gå längs en stig som jag är väldigt förtjust i. Jag får gå över en bro där någon som ser ut som Snusmumriken sitter och fiskar. Det finns ingen fisk i bäcken. Han sitter där och fiskar för att det lugnar honom. När händerna kommer växlar dom i olika färger. Blå nyanser. Gröna nyanser. Jag får åka en rulltrappa upp mot ljuset. Väl framme möts jag av olika väsen. Dom ser ut att ha en fest. Dom dansar. Rör sig. En del kommer väldigt nära och visar sina ansikten. Allt fortsätter att skifta i olika nyanser av färger. Det känns psykedeliskt. Jag blir lätt illamående och känner mig både orolig och stressad över detta fenomen. I en portal av ljus står en ängel. Dess vingar är djupt blå och lila. Glittrande, strålande. Jag känner att det händer något i mig. Genom stressen, genom illamåendet. Bilden av den här ängeln bär jag fortfarande med mig inombords, ren och tydlig.

Sen manifesterar förändringen sig.

Den här veckan är jag som sagt ensam hemma. Min enda plan är att bygga en kruka till växthuset. Sen vet jag inte vad mer jag ska göra. Jag vet med mig att det aldrig är något problem. Jag har sällan tråkigt när jag är ensam. Jag bygger min kruka. Den blir jättebra. Sen bygger jag farfar Sunes skrytpall. Sen bygger jag, och bygger. Jag ger mig inte förrän mina idéer är slut. Och virket med för den delen. Det är skönt att bygga ifred, utan att någon annan lägger sig i. Det är skönt att vara helt i sin egna värld och se vad som ska målas och inte.

Jag tar hand om mig själv. Fixar håret. Går promenader. Äter när jag är hungrig. Går och lägger mig när jag är trött. Tantvilar. Solar och läser. Jag fixar saker som stör mig i hemmet. Jag gör saker jag i normala fall skulle tycka var lite pinsamt och jobbigt, som att gå promenader i shorts och bikini. Jag planterar om en del blommor. Jag bjuder mamma på våfflor. Och jag fixar håret. Igen och igen och igen. Och så kommer det ödesdigra beslutet att jag vill bleka slingor. Jag har blekning hemma och slinghätta. Så jag kör.

När jag sköljer ur blekningen och får av mig hättan så ser jag hur blekningen läckt igenom. Jag ser ut som en mindre vacker leopard i huvudet. Jag ser inte klok ut. På en del fläckar är det så ljust att det ser kalt ut, som att jag tappat håret. Tack och lov hände inte det! Jag börjar nästan gråta, men det kommer ut som skratt. Det är då jag drar på mig mössan. Lirkar med mig själv. Jag ska bara testa om jag kan backa ut från parkeringen. Och det gjorde jag.

Men herre gud! Vad gör jag? Det är inte förrän jag är halvvägs till affären som jag förstår att jag kör bil. Jag kör bra. Jag skrev aldrig på kontraktet med demonen. Jag skrev aldrig på kontraktet med Rädslan. Och nu kör jag bil. Ensam. Bekväm. Nervös, men modigare.