Jag tog mig loss

Ibland hamnar vi i ett tillstånd där det känns som att allt runtomkring rör sig för fort. Samtidigt sitter vi själva fast. Det känns som att det blåser storm ute och träd faller omkull men jaget sitter fastbunden i källaren. Oförmögen att ta sig loss. Det här tillståndet kan vara i några minuter, till flera dagar, månader. 

Depression är ett namn på det här tillståndet. Men det är bara ett namn. Det finns vardagliga aspekter av det här tillståndet. Stress är ett mer vardagligt namn. Alla borden och måsten.

Det är ett utav mina värsta tillstånd. Ett tillstånd jag inte alls vill ha, vill vara i, eller lära känna. Ändå hamnar jag där. Vi alla hamnar där ibland. Och vi tar oss ur det gång på, gång på, gång. Vi är riktiga kämpar.

För några dagar sen var jag exakt där. Jag hittade yttre faktorer som påverkade. Ja, det finns faktiskt yttre faktorer som vi inte rår över. Som dödsfall eller att någon nära blir sjuk. Det händer saker i oss då som vi kanske inte kan förstå, eller styra över riktigt. Jag har några yttre faktorer som jag är medveten om. Yttre faktorer som skapar känslor. Yttre faktorer som skapar tankar. Och tvärtom.

Jag har också en hel hög med inre faktorer. Alla dessa tankar jag har om mig själv. Alla borden, måsten. Kraven. Prestationen. Sparkarna och slagen. Efter några dagar i mitt egna helvete så ringde jag en vän, gråtandes. Vi pratade länge och väl och jag kunde andas lite lättare.

På kvällen så fick jag en insikt som är väldigt praktisk för mig. Den i sin tur ledde till att jag kunde börja välja annorlunda. Först och främst fick jag en god natts sömn. Det blåste (på riktigt i verkligheten alltså) ordentligt ute och vinden vaggade mig. Efter sömnen så valde jag att lyssna på Tolle Eckhart på Youtube istället för att försöka plugga. Mitt val ledde till ytterligare en insikt. Och där är jag nu. Jag sitter här med min insikt i knät och lugnet sjunker sakta men säkert in i mig igen. Ah, det var det här jag skulle se! Utan tankar och idéer om det är bra eller dåligt det jag ser. Utan hårda ord. Utan daddande. Ah, det var det här jag skulle se.

Jag sätter mig och skriver, för det är en del av min process. Och här är jag nu i nuet. Jag vill inget annat, just nu, än att skriva. Elden sprakar. Det är lagom varmt. Och jag skriver. Jag har kommit loss från källaren och stormen har mojnat. Jag har inte ansvar över att ta hand om dom fallna träden, så kan jag lugnt sitta kvar i mitt skrivAnde och bara andas.

Jag har gått från ett tillstånd av ångest och stress till lugn och skrivande på mindre än ett dygn. Vad hände? Hur gjorde jag det? Hur kunde jag, efter flera dagars stressande, ta mig lös? Jo en insikt, en tanke räckte. En vän som påminde om det viktiga. En vän som aktivt lyssnade och löste upp den första knuten. En vän som inte la locket på, eller för den delen la på luren!

En liten insikt. En liten idé. En liten, liten tanke. Och här sitter jag, lugn och andas med min skrivAnde och elden sprakar.