Mrs. Cameltoe is back in town!

Hon ser mig rakt i ögonen. Hennes blick är fylld av förundran och förväntan. Jag krusar hennes hår. Hon älskar det. Det är det bästa hon vet. Att få ha krusat hår. Det eller att sova med flätor och se hur fint lockigt håret blir nästa dag, när man tar ut flätan. Så nu står hon framför spegeln med en blick av förväntan och förundran. Ska jag verkligen klara av att krusa hennes hår? Hon vet vad jag går för men det var så länge sen jag krusade hennes hår, så hon är lite fundersam. Men idag står det lek på schemat och i leken ingår krusat hår. Leken har ett djupare syfte men det blir vad det blir. Krustången är början. Kreativiteten och glöden är vägen.

Som vuxen (eller ja enligt min ålder i varje fall) så ser jag många andra vuxna som har slutat att leka. Många vuxna kräver en plan, en framförhållning, ett tydligt och klart syfte innan man gör något. Vi ska visa varandra att vi faktiskt har tänkt igenom våra beslut. Dom har glömt att själva resan är det viktiga, inte målet. Dom förstår inte längre att upptäcktsresan i sig är själva målet. Undersökande, utforskandet, letandet. För många vuxna verkar själva skatten vara det viktiga- inte att rita skattkartan. Jag är inte en sådan vuxen. Jag leker fortfarande. Utan lekar skulle mitt liv vara väldigt tråkigt. Lekarna är min inspiration och inspirationen leder till nya lekar. Nya skattkartor ritas.

Hon ser mig i ögonen och hon ler. Hon kan nästan inte stå still längre. Det gör det lite svårt att krusa håret. Själva krusningarna blir lite sneda ibland för hon har börjat skutta. Hennes pepp får mig att fnittra. Vi vet inte ens vad själva leken ska innehålla än. Vi vet bara att leken har ett djupare syfte idag, men det är inte själva målet. Vi är överens om det. Det är vår inställning till det mesta i livet. Vi vet att vi behöver göra vissa saker och i en viss ordning ibland. Men när vi leker så baserar vi det på en känsla. Känslan leder oss in i världar där ingen tidigare har ritat kartor. Eller så kommer vi till en värld där vi inte har utforskat klart än. Vi kanske har missat en kristallgrotta? Eller har vi missat en shaman med en trumma som kan lära oss att se in i själar?

Jag följer alltid en känsla när jag gör saker. Jag fattar ofta mina beslut baserat på min intuition. Jag har inte alltid en tydlig plan, men jag litar på att allt kommer gå bra och att jag möter det jag ska möta. Jag litar också på att min själ vet vad jag behöver och när. Andra vuxna verkar ha glömt det? Eller varför undrar ni så ofta vad min plan med mina studier är? Eller vad finns det i framtiden för mitt företag? Jag vet när jag vet. Inte innan det.

Jag klipper av ett linne och hon skrattar åt min mage som plufsar sig ut över byxlinningen. Själv har hon en för stor T-shirt på sig och ser mer ut som ett galet troll än som en flicka. Men hon älskar det. Det älskar jag och min plufsiga mage. Jag drar upp byxorna till tuttarna och skriker Mrs. CAMELTOE IS BACK IN TOWN! Trollungen viker sig av skratt. När hon skrattat klart kramar hon mig hårt och ber mig att alltid vara knäpp. Jag möter hennes blick och önskar också det. Jag önskar också det så jävla hårt. Måtte jag alltid vara knäpp! Måtte jag alltid leka, skratta, följa min intuition och vara mig själv. Jag önskar att jag alltid har tid att träffa Elin med det krusiga håret, med sin förväntansfulla och förundrande blick. Och jag önskar att andra vuxna snart vaknar till liv och börjar leka.