Tor pressar mig som en vitlöksklyfta

Jag sitter på en stol i köket. På bordet framför mig ligger det flera olika högar med papper. En hög med böcker, post-it lappar och färgglada pennor. Jag har hunnit läsa en del. Jag har hunnit skriva ut desto mer. För sån är jag. Jag skriver ut. Jag skriver fortfarande för hand. Tar anteckningar med penna och papper. Jag sitter här och studerar mitt organiserade kaos. Är det verkligen organiserat? I mitten står min laptop. Jag hade precis stängt av den när jag hörde min skrivarröst i huvudet. Så jag startade den igen.

Jag har panik. Eller jag är livrädd. Eller jag är så nervös att jag vill kräkas. Den här veckan har varit som att bli mosad av Tors hammare för att citera Jenny, en vän. Inte slagen. Utan det känns som att jag legat under hammaren och Tor har sakta pressat mig som en vitlöksklyfta. Det började med att jag köpte en bil och att ägarbytet inte gick igenom. Eftersom att jag är van vid att byråkratiska delar krånglar så tog jag ingen större notis om det, men jag kände mig ändå lite irriterad över situationen. Såklart. Vem skulle inte göra det?

Någon dag efter det så bestämde sig min mobil för att flytta till sjöns dybotten för att göra en forskningsstudie och undersöka om den var besläktad med fiskarna. Mobilen tog med sig SIM-kortet som forskningsassistent. Ingen större fara för min del, tänkte jag, jag har ju ändå tänkt att byta telefon nästa månad. Åkte och köpte en ny mobil tidigare än planerat. Jag klarar mig en stund med ett tillfälligt kontantkort, och beställde ett nytt SIM-kort kopplat till mitt abonnemang. "Ditt nya SIM-kort kommer hemskickat till din folkbokföringsadress efter 1-3 dagar". Jojo, om 3 dagar är 7 dagar (eller mer, för än har jag det inte i min hand) så stämmer det påståendet säkert alldeles utmärkt! Varför är då SIM-kortet så viktigt? Jo, det är där allt ligger sparat (och jag betalar ju för det även fast jag inte kan använda det just nu). ALLT. Från bilder till bank-ID. Det är där jag kan verifiera min identitet enligt iPhone. Självklart har jag, eller min sambo, löst det mest akuta. Bankdosa istället för bank-ID. Jag ville inte skaffa allt nytt, för jag tänkte att jag skulle få mitt SIM-kort fort. Snart. Men ja, jag snubblade igen när jag tänkte. Så kan det vara ibland. Mina axlar som hade sänkts flera centimetrar under semestern har snabbt förflyttats upp till öronen igen. Det är stressande att allt inte är som det ska. Eller som vanligt om det är någon som föredrar det uttrycket.

Jag gör vad jag kan. Jag strukturerar och förbereder det jag vet att att jag har lite koll på. Som hur min skrivare fungerar så jag klarar att skriva ut texter utan alltför mycket stresspåslag. Jag har skaffat mig en liten hum om hur BlackBoard ser ut och fungerar. Jag försöker lära mig att sitta still, att förbereda min kropp på det. Den har reagerat med iskalla fötter som tar flera timmar på sig att tina upp. Det gör det inte lättare att fokusera när man har iskalla fötter kan jag upplysa den som har glömt hur det är! Jag har bekantat mig med schemat och tagit del av meddelandet att schemat kommer ändra sig redan under måndagen. Ja, varför inte? Det är ändå redan rörigt, så vad spelar en schemaändring för roll? Dagen innan kursstart. Ja vad kan det spela för roll? Tor pressar lite till. Jag ligger där under hammaren och frågar mig själv vad jag kan göra för att trycket ska lätta?

Jag tittar ut över gräsmattan och åkern. Tar ett djupt andetag. Suckar högt. Vad kan jag göra? Suckar högre. Jag tittar på fåglarna. På rödhaken som säger åt mig att bara fortsätta följa min väg. Jag tittar på haren som skuttar fram och tillbaka mellan parkeringen och det höga gräset. Vad den leker idag har jag ingen aning om. Häromdagen försökte den leka kurragömma med mig, eller tittut kanske det var. Jag kan inte låta bli att fnittra när jag ser hur den lilla krabaten tar sats och hoppar rakt in i staketet med nosen först. Den hoppar förvånat ut på parkeringen igen. Jag tittar på hur småfåglarna sitter på blomstjälkarna och jagar insekter. Jag andas. Livet består inte bara av studier och iskalla fötter. Av Tors pressande hammare eller ett tryck i bröstet. Livet består av småfåglar och harar också. Av insikter. Man kan bara göra sitt bästa. Jag tittar ut igen. Då sitter det en liten ung rödhake på bordet. En unge. Den har inte fått sina föräldrars röda färg än, men det kommer. Den tittar på mig, studerar mig. Jag ler tacksamt. Jag ska fortsätta att följa mig väg. Jag är bara en unge jag med. För några sekunder, eller minuter, så har hammaren lyfts något ifrån mig. Jag får lite lättare att andas.

Jag tar fram kameran på den nya mobilen med det nya, tillfälliga SIM-kortet, och tänker mig att jag ska få ett kort på någon av alla dessa små fåglar. Men dom vill inte vara med. Haren drar, den med. Allt är nästan som det ska.